Jag studerar Retorikkonsultprogrammet vid Södertörns Högskola och nyligen skrev jag en uppsats om klimatkommunikation och hur vi kan få människor att känna närhet i klimatfråga. Jag undersökte retorisk angelägenhet i klimatdebatten, om vilken framing som används i samtida svensk politisk diskurs inom miljö- och klimatförändring för att närma eller fjärma den retoriska publiken. Det jag gjorde var att undersökta när det budskap forskare, politiker, opinionsbildare och andra förmedlar verkligen når fram till den tänkta målgruppen och berör våra känslor, oss medborgare.

Inspirationen till detta kom främst från en undersökning Konsumentföreningen gjorde i början av året som visade att 6 av 10 tror att det är för sent att stoppa klimatförändringar. Jag blev bedrövad och fundersam av denna undersökning. Kan det verkligen vara så att majoriteten av oss har gett upp hoppet? Hur ser mitt eget hopp ut och vad säger andra forskare och förespråkare?

FN’s klimatrapport kom i våras och till följd av det anordnade Akademiska föreningen i Lund, Debatt i Lund, där klimatforskare och klimatförhandlare samtalade om FN’s rapport. Anders Turesson från Miljödepartementet och tidigare svensk chefsförhandlare i klimatfrågor uttryckte något som jag tyckte var intressant eftersom han valde att vända på budskapet genom att säga följande:

“Vi kommer inte att leva i samma samhälle om 40 år. Nu handlar det om att styra denna utvecklingen så att vi åstadkommer ett samhälle som är hållbart. Och det innefattar bland annat en minskning av växthusgaser med 80-90 %. Men i själva verket är nog inte denna omställning så oerhört dramatisk jämfört med den som vi i alla fall kommer få anpassa oss till. Så det låter så dramatiskt detta, men jag vill gärna avdramatisera det för att jag har en känsla av att människor blir förlamade av bara vetskapen, eller bara budskapet, att vi måste förändra oss i grunden. Ingenting av det vi gör idag kommer att funka i framtiden.” Anders Turesson

Och jag gillade det han sa. Att hur vi än gör kommer vi att behöva förändra vårt sätt att leva. Tänk bara på hur vårt samhälle såg ut för 40 år sedan. Jag var inte ens född då, och hade någon sagt till mina förändrar att de kommer få en dotter som konstant kommer bära med sig sin extrahjärna (mobilen) och kan kolla upp all världens information på några sekunder, undrar om de hade trott den personen. Hur vi än väjer idag kommer vårt samhälle förändras. Frågan är bara vilken väg vi väljer och hur vi väljer att kommunicera budskapet? Avskräckande eller inbjudande, fjärmande eller närmande.

För visst är det lätt att drabbas av panik, av ångest och av hopplöshet. När FN’s klimatrapport, skriven av över 2500 forskare, säger att vi bara har några få år på oss att vända trenden, att havsnivån kommer att stiga med 1 meter oavsett hur vi gör. Och visst är det nästan förlamande när NASA’s senaste rapport visar att isarnas i Västantarktis smältning är för sent att stoppa, vilket enligt deras rapporter kommer leda till ytterligare ökning av vattennivån .

Då går jag runt på Stockholms gator, går genom sjöstadens nybyggen och vackra bryggor vid vattenytan, går upp på mitt berg i Finntorp och tänker bisarrt, tur att jag bor på ett berg. Snart kommer allt ligga under vatten.

Sen tänker jag, det finns fortfarande något vi kan göra, bara vi hjälps åt, tillsammans, människan är anpassningsbar. Det är inte för sent ännu. Hoppas jag.

Om inte regeringen klarar av att fatta dessa beslut åt oss måste vi visa vad det är vi vill. För mig går klimatet före alla andra frågor och hur vi väljer att kommunicera frågan kommer att vara avgörande för hur människor tar till sig budskapet. Allt är retorik.

Nina Piroth

Hej,

Denna vecka har jag hand om bloggen. Mitt namn är Nina Piroth, jag är 31 år, född och uppvuxen i Östra Orminge. När jag var tio år flyttade jag med mina föräldrar och min syster till Mensätra i Saltsjö-Boo. Jag kommer från en familj med rötter från den Finländska landsbygden och den Österrikiska finkulturen, en konstnärsmamma och en backhopparpappa som kom hit för att de hade hört så bra om Sverige. Jag gick i Myrsjöskolan, en unik skola med 17 elever i varje klass, där vi alla blev sedda och där jag började spela i band. Senare läste jag samhällsvetenskap med internationell inriktning på Nacka Gymnasium. Efter att ha bott i Berlin, levt musikerliv och spelat på rockklubbar, samt pluggat Rättvis handel flyttade jag för att plugga ledarskap och projektledning i Uppsala under två år. Därefter bodde jag och min sambo på Söder några år för att sedan bosätta oss på Sicklaön. Att flytta tillbaka till Nacka var självklart. Det finns ingen bättre plats i världen att bo på.

Idag pluggar jag Retorikkonslutprogrammet med inriktning mot utbildning och rådgivning på Södertörns Högskola. Retorik är något jag velat plugga länge och det känns lyxigt att studera igen som vuxen. Jag har även fått chansen att retorikkonsulta riksdagspolitiker och andra politiskt aktiva, bland annat i MP Botkyrka och Huddinge samt är aktiv i Miljöpartiets arbetsmarknadspolitiska grupp som har en rådgivande funktion till våra riksdagspolitiker. Det visar enligt mig att MP har lyckats väl med att vara den icke hierarkiska organisation vi påstår oss vara, vill du engagera dig ska du känna att du kan det.

Min bakgrund är blandad inom olika områden och jag tycker de val jag gjort i mitt yrkesliv och på min fritid ger en bild av vem jag är, och vilka frågor jag vill arbeta med inom politiken och därför presenterar jag mig genom den.

Mitt första arbete efter min ledarskapsexamen var som projektledare för Unga Synskadade med att starta upp Sveriges första ungdomsgård för personer med synnedsättning. Här lärde jag mig mycket om intressepolitik och om olika funktionsnedsättningar och hur viktigt det är att vi skapar ett tillgängligt samhälle, för alla. Det Nacka jag vill ha är tillåtande och tillgängligt. Här har vi möjlighet att tillsammans skapa en trygg plats där alla är välkomna och där alla kan verka och vara. Precis som vi är.

Senare arbetade jag som arbetsförmedlare i Huddinge med långtidsarbetssökande ungdomar och som förtroendevald ordförande för fackförbundet ST på mitt kontor, och senare redaktör för ett marknadsområde lärde jag mig hur arbetsmarknadspolitik fungerar på gräsrotsnivå, och framför allt vad som inte fungerar. Jag var ofta frustrerad på Arbetsförmedlingen och på den omöjliga uppgift regeringen lade på våra axlar. Var fanns kontakten mellan verkligheten och politikerna? Varför måste vissa arbeta ihjäl sig medan andra inte får arbeta alls? Varför ska det vara så svårt att leverera kvalitét till personer som är arbetssökande och befinner sig i svåra livssituationer? Kring all denna jobbhets ställer jag många frågor.

Jag spelar sedan 15 år tillbaka i det folkpopband jag och min syster startade på högstadiet, Piroth. Nyligen startade vi upp bandet Lokatt som går mer åt technopop. Sedan tio år tillbaka driver jag skiv- och produktionsbolag Oma Gusti Records. Vi har en studio i Storängen som vi byggt själva, vilket varit en dröm för oss. Jag vet hur tufft det är att vara egenföretagare och våga tro på sina drömmar och idéer. Jag vet också hur kämpigt det är att vara kvinna i en mansdominerad musikbransch. Men, jag vet också hur fantastiskt det är när det finns människor som stöttar och tror på en, på kraften och känslan av att arbeta tillsammans och uppnå sina mål. Under 2013 gav vi ut vår fjärde skiva på vårt egna bolag. Skriven, inspelad och producerad av oss själva. Den känslan önskar jag alla som har idéer de vill genomföra, oavsett om det handlar om att starta en dansgrupp eller bygga ett imperium. Med rätt stöd och hjälp kan alla förverkliga någon del av våra drömmar. Det måste Nacka kunna erbjuda. En vuxenvärld som har tid att hjälpa barn, ungdomar och varandra.

Mest av allt vet jag hur viktigt det är att återhämta sig, reflektera och få tid till nya kreativa tankar och projekt, eller få tid till att inte göra något alls. För det är i stillheten och tiden som vi lär känna oss själva och hinner reflektera över vilka vi faktiska vill vara, och inte bara kör på i de spår som redan finns. Det är i lugnet vi hinner bry oss om andra än oss själva och orkar se vår inverkan på den planet vi bor.

Hör gärna av er med tankar eller frågor, i kommentarsfältet ovan, till mig under denna vecka.

Allt gott,

Nina

Denna vecka hålls två Sverige 3.0-samtal i Almedalen för att prata om rasism och behovet av samtal istället för debatt. Här följer ett inlägg om när vi i MP Nacka hade ett Sverige 3.0-samtal under biblioteksveckan i Forum. Sverige 3.0 bad mig skriva en text till deras nystartade hemsida om varför vi bjöd in dem och varför de är viktiga, och här följer den.

www.sv3rige.se

Jag skulle ansvara över en vecka av politiska samtal för Miljöpartiet i min privilegierade hemkommun Nacka strax utanför Stockholm. Vi planerade och tänkte att vi åtminstone ville ha en dag där vi specifikt pratade om rasism, om främlingsrädsla, men insåg att de termer vi valde att använda, eller använde av vana, var laddade och svåra att handskas med. Vilka ord skulle vi använda för att på riktigt få fram det vi ville förmedla? Jag hade nyligen hört om Sverige 3.0 och kom att tänka på att det är just så vi behöver prata, inte alls prata vi och dem utan bara om hur vi vill ha det här i vårt land. Sverige 3.0. Ett nytt sätt att agera, samtala och mötas på. För alla. För frågan står över alla andra frågor.

Inför hade vi, jag och Sverige 3.0, två möten där vi gemensamt gick igenom metoden och frågeställningarna som skulle prägla det medskapande samtalet på två timmar. Det var givande att få vara med redan i planeringsstadiet, jag kände mig sedd och lugn över att de specifika frågeställningarna för just vårt samtal togs på stort allvar långt i förväg.

Inför samtalet bjöd jag in andra politiska partier och folk som inte alls bryr sig om politik. Det blev en bra blandning av intressen och åldrar. Som deltagare uppfattade jag det som en konst att mitt i ett bibliotek lyckas skapa ett rum i rummet, en trygg plats att samtala på trots sorlet runt om. Jag upplevde samtal om rädslor, om vad vi är stolta över i vårt land och hur vi vill att framtiden ska vara. En känsla jag fortfarande har kvar nu drygt en månad senare är hur fint det är att prata utifrån givna ramar med personer jag aldrig tidigare pratat med, människor jag inte känner, och hur givande det är att ha avsatt god tid för detta. Det hände något i rummet, en känsla svår att beskriva, som jag tror är ett resultat av skicklig processledning, inspirerande dokumentation, en välfungerande metod, samt väldigt mycket tanke och kärlek bakom hela grundidén.

Sverige 3.0 är för mig något jag saknat utan att veta om det, och nu när det finns känner jag mig lättad och hoppfull igen.

(I arbetsgruppen som ansvarade över biblioteksveckan i Nacka Forum ingick Desha Svenneborg, Åsa Marnell och Roger Bydler).

Nina Piroth