Jag studerar Retorikkonsultprogrammet vid Södertörns Högskola och nyligen skrev jag en uppsats om klimatkommunikation och hur vi kan få människor att känna närhet i klimatfråga. Jag undersökte retorisk angelägenhet i klimatdebatten, om vilken framing som används i samtida svensk politisk diskurs inom miljö- och klimatförändring för att närma eller fjärma den retoriska publiken. Det jag gjorde var att undersökta när det budskap forskare, politiker, opinionsbildare och andra förmedlar verkligen når fram till den tänkta målgruppen och berör våra känslor, oss medborgare.

Inspirationen till detta kom främst från en undersökning Konsumentföreningen gjorde i början av året som visade att 6 av 10 tror att det är för sent att stoppa klimatförändringar. Jag blev bedrövad och fundersam av denna undersökning. Kan det verkligen vara så att majoriteten av oss har gett upp hoppet? Hur ser mitt eget hopp ut och vad säger andra forskare och förespråkare?

FN’s klimatrapport kom i våras och till följd av det anordnade Akademiska föreningen i Lund, Debatt i Lund, där klimatforskare och klimatförhandlare samtalade om FN’s rapport. Anders Turesson från Miljödepartementet och tidigare svensk chefsförhandlare i klimatfrågor uttryckte något som jag tyckte var intressant eftersom han valde att vända på budskapet genom att säga följande:

“Vi kommer inte att leva i samma samhälle om 40 år. Nu handlar det om att styra denna utvecklingen så att vi åstadkommer ett samhälle som är hållbart. Och det innefattar bland annat en minskning av växthusgaser med 80-90 %. Men i själva verket är nog inte denna omställning så oerhört dramatisk jämfört med den som vi i alla fall kommer få anpassa oss till. Så det låter så dramatiskt detta, men jag vill gärna avdramatisera det för att jag har en känsla av att människor blir förlamade av bara vetskapen, eller bara budskapet, att vi måste förändra oss i grunden. Ingenting av det vi gör idag kommer att funka i framtiden.” Anders Turesson

Och jag gillade det han sa. Att hur vi än gör kommer vi att behöva förändra vårt sätt att leva. Tänk bara på hur vårt samhälle såg ut för 40 år sedan. Jag var inte ens född då, och hade någon sagt till mina förändrar att de kommer få en dotter som konstant kommer bära med sig sin extrahjärna (mobilen) och kan kolla upp all världens information på några sekunder, undrar om de hade trott den personen. Hur vi än väjer idag kommer vårt samhälle förändras. Frågan är bara vilken väg vi väljer och hur vi väljer att kommunicera budskapet? Avskräckande eller inbjudande, fjärmande eller närmande.

För visst är det lätt att drabbas av panik, av ångest och av hopplöshet. När FN’s klimatrapport, skriven av över 2500 forskare, säger att vi bara har några få år på oss att vända trenden, att havsnivån kommer att stiga med 1 meter oavsett hur vi gör. Och visst är det nästan förlamande när NASA’s senaste rapport visar att isarnas i Västantarktis smältning är för sent att stoppa, vilket enligt deras rapporter kommer leda till ytterligare ökning av vattennivån .

Då går jag runt på Stockholms gator, går genom sjöstadens nybyggen och vackra bryggor vid vattenytan, går upp på mitt berg i Finntorp och tänker bisarrt, tur att jag bor på ett berg. Snart kommer allt ligga under vatten.

Sen tänker jag, det finns fortfarande något vi kan göra, bara vi hjälps åt, tillsammans, människan är anpassningsbar. Det är inte för sent ännu. Hoppas jag.

Om inte regeringen klarar av att fatta dessa beslut åt oss måste vi visa vad det är vi vill. För mig går klimatet före alla andra frågor och hur vi väljer att kommunicera frågan kommer att vara avgörande för hur människor tar till sig budskapet. Allt är retorik.

Nina Piroth