En av valets hetaste frågor kommer med stor sannolikhet att handla om Sveriges skolor och förhoppningsvis också om Sveriges elever. Som gymnasielärare och utbildningspolitiker tycker jag att det är en självklarhet att skolfrågan ska vara central under ett valår, men vilken kvalitet håller de politiska förslagen och den utbildningspolitiska debatten i media? Mitt svar på den frågan är att de politiska visionerna kring skolan ofta är väldigt föråldrade och bygger på en syn på skolan som hör hemma i efterkrigstidens Sverige och att debatten i media snarare försöker hantera symtom än att fundera över orsaker. 

Att använda sig av PISA-undersökningar som ett argument i den utbildningspolitiska debatten är ett underbetyg till Sveriges politiker och debattörer. Varför då? Jo för att PISA-undersökningarnas rankningar av länder i princip inte säger någonting. Hur kan det komma sig? Jo när OECD sammanställer sin rankning slumpar de fram det underlag som ska ligga till grund för den, den danska statistikern Svend Krainer har testkört olika utfall på rankningssystemet och han kom fram till att när en PISA-rankning av länder offentliggjordes 2011 så kunde Sverige ha hamnat på allt ifrån plats fyra till trettioett beroende på vilket underlag som slumpades fram (http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/04/12/pisa-statistik-ifragasatts). 

Vad kan vi lära oss av det här? Svensk utbildningspolitik saknar självförtroende, vi behöver inte (och ska inte) jämföra oss med andra länder när det gäller att hitta svar på hur framtidens skola bör se ut i Sverige. Sydkorea tas exempelvis upp som exempel, där är matematikresultaten enligt PISA skyhöga. Vad som inte framkommer är att Sydkoreas skola har ett övergripande syfte: att utbilda framtida ingenjörer och arbetstagare på Samsung med underleverantörer. Är detta något som Sverige verkligen behöver, och till vilken kostnad? Den sociala utslagningen i Sydkoreas skola är sannolikt högre än i Sverige. Hur vi än angriper den här frågeställningen så kan vi bara landa i två slutsatser:

1. Vi bör diskutera och renodla skolans uppdrag, vad ska vi ha skolan till? Hur ser Sverige ut om trettio år? Är det matematikkunskaperna som kommer att vara ett problem även då eller är det kanske snarare så att inga medborgare längre vill bidra till att vår demokrati fortlever genom ideellt arbete och politiskt engagemang? Faktum är att vi inte vet speciellt mycket om hur Sverige ser ut om trettio år!

2. Det finns få anledningar att jämföra synen på vår skola med andra länders syn på deras skola, Sverige har en jätteexport av kreativa tjänstenäringar: unga svenska medborgare skapar musik, bidrar till stora dataspelsproduktioner och där ligger vi i framkant! 

Miljöpartiet har en nyckelroll i den utbildningspolitiska debatten i Sverige, vi vet att vi behöver förbereda framtida generationer för ett samhälle som inte ser ut som det vi har idag, ett samhälle präglat av klimathot och utan reell tillgång på fossila bränslen. För att klara de utmaningarna behöver vi kreativa och innovativa medborgare och för att nå dit behöver vi en skola med ett tydligt uppdrag och mandat att göra skillnad. Låt lärare vara lärare, dem vet bäst vad som behövs för att få personer att utvecklas. I en grön skola får de dessutom ett tydligare uppdrag och mindre fokus på onödig administration.